Att begrunda tilltal och ton i en text är alltid nyttigt, vare sig du skickar mejl till kollegan, pressmeddelanden, skriver korta puffar på webben eller inlägg på intranätet. Under Team Webb & Kommunikations presentation på ChALS fick besökarna öva på just detta. Resultat blev en tidsresa. Nedan följer ett urval.
”Solen skiner på K-gatan och löven från Vasaparkens träd virvlar gula och bruna runt fötterna. Det är tyst och en cykel passerar. I parken bakom landsarkivet rastar en äldre man sin hund. Det luktar höst.
Från Hvitfeldtska hörs musik från musikklasserna. I parken utanför Vasa sjukhus sitter patienter i stolar med hjul. Dom ser ut att njuta av solen, men får mig att fundera lite över livets förgänglighet. Kommer upp mot det stora grå huset som är det första jag ser av Chalmers. På andra sidan ringer klockorna i Johannebergskyrkan.”
…
”När jag stängde dörren morgonen 21 september hade jag ingen aning om att den dagen skulle förändra min syn på bibliotek. De fuktiga rödlätta löven låg dränkta i dagg när hästdroskan stannat vid Orrebacksgatan. ”Graham Brothers, Stockholm” stod det i sliten målarfärg på droskan. Den hade nog kört många soldater under krigsåren till LVG på Kviberg i Östra Göteborg. Soldathemmet såg överfullt ut när jag tittade ut. Mitt under brinnande krig skulle alltså jag ta mig till Chalmers bibliotek. En smått märklig tanke att behöva bedriva högre studier när jag inte ens visste om min far skulle komma hem igen. Hade jag inte haft mitt handikapp så hade jag ju inte suttit här. Istället fick jag förmånen att sitta i kunskapens finaste rum. Utan att behöva tänka på krig, ensamhet. Sjökapten, ett drömyrke – kände jag. Måtte kriget vara slut när jag avslutat mina studier.”
…
”Höstmorgon, 1916. Frukost, svart beskt kaffe som min make bränt vid på väg till hamnen. Nerför trappan, Anderssonskans pojk skriker nåt om att Chalmers bibbla kommer stänga innan jag klapprat ned för trappen. Slyngeln syftar nog på mina höga klackar. Ingen uppfostran, slyngeln. Ut i regnet, förbi Styrbjörns Tobak. I Somme fortgår striderna, tyskarna har tydligen vunnit terräng. Ska väl göra Hubert, min pyssling, glad. Han har ju alltid gillat tysk disciplin.
Nåja, klapprar vidare i regnet. Uppför Aschebergsgatan, doften från Else Johnsons charkuteri får mig att reflexmässigt hålla för näsan. Vad gör de med sitt restavfall? Mogen som franska ostar?
Nåja, Landala nästa – vädret bittert. Solen tittar fram, snart katalogisera med Maja. Ljuvliga Maja, bibliotekets siare. I går pratade hon om att biblioteket skulle vara helt webbifierat om 100 år. Vad nu det ska betyda?! Stolla, hon pratar som hon har förstånd till. Fast det förstås, hon siade ju också om mordet på Franz Ferdinand 1914.”
…
”Tog den tidiga spårvagnen, denna krispiga och ljumma höstmorgon mot universitetet. Jag möttes av cyklar, promenerande herrar och damer, alla glada och vackra. Jag hittade ett äpple på marken som jag satte tänderna i.”
…
”Jag svettas. Klänningen klibbar runt låren & jag känner svetten rinna längs ryggraden. Tågvisslan tjuter när tåget bromsar in på stationen. Jag möts av ett myller av människor då jag kliver av. En familj med koffertar i händerna håller nästan på att springa omkull mig på sin väg till en annan perrong. Jag har förstått att Chalmers ska ligga i vad som närmast liknar ödemarken & för att hinna måste jag få tag på en droska. Jag hastar ut genom stationsdörrarna för att försöka få tag på en.
Det är varmt. Onaturligt varmt för att vara den 21 september. Jag torkar pannan med en näsduk & försöker få ögonkontakt med droskföraren. Han kommer mig till mötes & hjälper mig med min väska & mig upp i vagnen. Det fläktar skönt när vi skumpar iväg & jag sitter i skuggan & försöker få ordning på mitt anlete med hjälp av handspelen & pudret. Jag ska träffa bibliotekschefen & vill se anständig ut.”
…
”Jag kliver på tåget i Kristianstad på morgonen, hittar min kupé. Tåget tjuter och ångan visslar när vi lämnar stationen. Jag har sällskap av ett par på väg till en syster i Borås. Vi konverserar artigt.
Som tidsfördriv stickar jag på en tröja till min äldsta son – en gul. Tåget kränger fram och ibland måste jag hålla blicken på horisonten för att dämpa illamåendet. Utanför fönstret svischar landskapet förbi – skog, hagar, smutsiga bakgårdar.
Göteborg central – ljudet slog emot mig, jag fick svårt att orientera mig – ovan vid att se så mycket folk på samma plats. Här fanns alla sorters människor, avsked och glada återseenden. Skrikande barn, skrikande försäljare. Jag bad om hjälp att hitta gästhuset där jag skulle spendera natten. Promenaden till Chalmers på morgonen gav mig så många intryck. Höga byggnader och märkliga sätt att ta sig fram. Staden luktade fisk, hav och häst.”
/ Team WoK
